”Då kom fjärde Millenniumboken ut av David Lagercrantz. Stieg Larssons bidrag till deckarvärlden är åter på tapeten, och som tidigare vän och medarbetare till Stieg hade jag förmånen att ta hans författarporträtt – ett porträttfoto som funnits med i de tre första böckerna i 48 länder. Därutöver figurerat i diverse media världen över under ett antal års tid.
Men i ärlighetens namn var porträttfotot på Stieg Larsson menat som en bildbyline till hans texter i tidskriften Expo, och inte ett blivande porträtt på en världskänd deckarförfattare. Fotografiet togs i all hast på Expos dåvarande redaktion, en liten trång vindslokal med takfönster och dunkelt ljus. Jag minns att jag vid tillfället använde en analog kamera laddad med svartvit film.
Posen med två fingrar mot kinden och en tankfull blick mot kameran kändes som väldigt mycket Stieg. Så pass mycket att han vägrade använda något annat foto. Det enda som kunde gjort fotot än “mer” Stieg Larsson var en kopp svart kaffe och lite rulltobak. Sannolikt fanns bådadera på bordet framför som han stödde armbågen på.
Vid flera tillfällen har jag fått kommentaren att jag borde ha tjänat en rejäl “hacka” på fotot. Och det stämmer nog att jag borde. Men sanningen är att jag inte tagit en spänn.
Det må låta naivt och dumt, men inkomsterna från bilden gick till Stiegs hjärtebarn Expo – en verksamhet som lidit av konstant pengabrist, och vars medarbetare likt Stieg Larsson ägnade mycket av sin vakna tid åt gratisjobb för hålla verksamheten vid liv. För mig var valet lätt.”
