Fatoma Sebit har fem barn och har kommit till mottagningslägret utan sin man.

I september lämnade jag det trygga Stockholm och begav mig till Uganda på fotouppdrag tillsammans med journalisten Annica Hamrud. Under ca två veckors tid reste vi över landet för att göra intervjuer och fotografera till ett antal reportage. Två av platserna vi besökte var flyktingläger mot gränsen till det krigshärjade Sydsudan, ett land som slits sönder av en pågående maktkamp.

Flera vi talade med i mottagningslägret Nyamwanzi mötte oss med ett vänligt leende, och kostade även på sig ett skratt. Men situationen i lägret talade sitt tydliga språk. På huslängorna fanns förhållningsorder om hur man skyddar sig mot den dödliga sjukdomen kolera som sprids när avloppet inte räcker till. Sjukdomen hade redan skördat offer. Dessutom befolkades lägren mest av kvinnor och barn, och under tiden vi var där kom ett tusental personer över gränsen varje dag på flykt undan våld och övergrepp.

En av kvinnorna vi talade med, Flora Yungua, föddes i ett flyktingläger i Uganda då hennes föräldrar var på flykt från Sudan. Sedan dess har hon vuxit upp och skaffat sig en utbildning i företagsekonomi i Sydsudans huvudstad Juba – för att därefter tvingas på flykt till Uganda. På vägen tappade hon bort sin bror och vet inte var han befinner sig. Hennes ögon är märkbart trötta och sorgsna.

Ugandas regering har meddelat att de kan ta emot 300 000 flyktingar från Sydsudan. När vi var i Uganda hade redan 150 000 kommit på ett par månader.

Två av fotona ovan publicerades i Göteborgs-Posten 25 september och ytterligare reportage från Uganda publiceras snart.